Dag 52 och 53
Det är så mycket tankar som flyger rätt genom min hjärna hela tiden att jag blir alldeles trött. Ibland försöker jag samla ihop dem i begripliga avsnitt, slutsatser, grupper men så plötsligt lösgör sig någon del och far iväg och blandar sig med andra tankar och kedjor och sammanhang. Helt enkelt omöjligt att få ner något vettigt i skrift, här. Men jag har ju från början sagt att jag skriver vad jag vill, så kanske jag ska låta det vara så.
Igår var vi på fotboll och tyvärr såg Italien förlora mot Polen. Ungdomsfotboll, på något vis. Som det heter när man är är 21 högst. Eller 23 om man startat när man var 21. Jag har inte varit på fotboll IRL annat än att ha gått på sonens alla matcher under åtta år. Hela stadion i Bologna var fullsatt, så bara det var en upplevelse. Bussturen dit var kanske det bästa. En buss utan AC, fullproppad med supporters. Och en timme tog den annars 20-30 minuter långa bussfärden.
Idag åkte vi till Ferrarra direkt efter skolan. Vi har gjort det en gång förut, och det visade sig att det var en torsdag, den gången också. Skoaffären hade stängt enbart på torsdagar, så vi passade på igen. Ferrarra är en jättetrevlig stad. Möjligtvis har båda våra resor dit grumlats av att vi åkt direkt från skolan. Jag är både sjukt trött och extremt svettig efter en dag i skolan. Nu vet ni det. Svetten är mitt sällskap från arla morgonstund tills att jag lämnar skolan. Idag var det bara 36 grader när jag gick iväg. Sen kan tilläggas att den högsta temperaturen i Europa uppmättes i Ferrarra idag.
Det har varit varmare andra stunder och andra tider på dygnet. Men på något vis är det ändå underordnat min strävan efter att göra och göra och göra och göra. Jag lever ju i den fasta förvissningen att om jag bara fortsätter göra när jag ska lära mig något så kommer jag att lyckas tillslut.
Just nu har jag en utmaning. Den ser ut såhär:
För att börja i en annan ände; varje dag när jag kommit har jag gjort en trettioäggsdeg som jag använt tills att den är slut. Det betyder att jag alltid har deg i kylen. Av varje deg blir det sex stycken degbollar. Varje degboll innehåller fem ägg. Standard. I och med att degen ligger till sig i kylen ordnar den liksom till sig oavsett hur jag knådat den. Den är snäll mot sig och mig och går ihop sig med sig själv. Sen är den lätt att kavla.
Även om det mot förmodan inte är alla som vill göra pasta, vore det ändå alla dessa förunnat att sätta händerna i det här. Det är Granelli. Granneloni. När man just fått ihop elementen med varandra med hjälp av gaffel, degskrapa och hand och har bestämt sig för att det är så blandat som det går. Då sätter man händerna i ovanstående, och då är blandningen alltid silkeslen och lite sval och alldeles underbar.
Utmaningen nu de sista skälvande dagarna är att jag knådar ihop en SEXÄGGSdeg. och sen utan att vila minsta lilla så ska jag kavla ut den. Som ett Kinderägg med bara två spännande saker i; först att det är svårare att kavla för att jag måstemåste ha knådat jättebra. Sen att degen är större och därmed svårare att hantera/kavla. Ja, jag kommer fortsätta med det imorgon också. Idag hann jag med fyra stycken tror jag. Ingen av dem var något jag stolt ville visa upp för Alessandra. Hon vill å andra sidan inte titta på eländet förrän jag själv är nöjd. Betänk också att det är en massa AC som är på (svårare att kavla, mindre mängd mjöl som behövs) och att det är minst 35 grader.
Men nu kanske jag har fått ur mig allt från The top of my Head.