Dag 55 – sista dagen

… för den här gången

Sista veckan har varit helt annorlunda än alla andra veckor eftersom jag redan visste att jag var klar. Stefania säger hela tiden att jag är klar nu, jag har fått med mig det som krävs för att kunna arbeta som yrkesverksam Sfoglina. Jag tycker det är svårt att omfatta. Nyss var jag en hjälplös elev, och nu ska jag vara självklar och självsäker ute i världen. Det är ändå en stor skillnad.

Nu har jag själv gnuggat sådant som känns svårt, som jag vet att jag behöver öva på. Jag valde mest att koncentrera mig på att kavla men det betydde att jag också fick koncentrera mig på att förbättra knådningen efter som min knådning var ”… terrible, I have seen what you do. Terrible.” Jag tog tydligen i för mycket med händerna, medan knådningen ska fortplantas från resten av kroppen och ut i händerna. ”Dance, Elena.
It´s like dancing.” Så jag har stått de sista dagarna och försökt förstå vad det innebär, känna efter i kroppen och faktiskt till slut knådat på ett helt nytt sätt. Inte processen av knådning, utan hur jag håller i degen. Också har jag känt hur det har med hela kroppen att göra, om min kropp är mjukare, och händerna är mjukare hittar jag rytmen och det blir en bättre deg.

När jag igår, som var sista dagen, visste att nu ska jag knåda och kavla min allra sista deg på skolan, utifrån utmaningen med sex ägg (600 g mjöl) och helt färsk deg direkt från knådningen, kände jag mig trygg. Jag kavlade sen ut en bra deg, och jag vet att det är något jag kan nu. Jag ska öka till åtta ägg när jag kommer hem, men det är en annan historia, och det kommer att vara precis lika svårt. Jag kommer att gå framåt och utmana mig själv, och samtidigt bli tryggare och säkrare.

Igår, precis när jag skurit min sista Tagliatelle, städat mitt område ordentligt och bytt om kom en öronbedövande störtskur. Det började regna in precis överallt i skolan så det stora sjöar bildades på golvet. Vi satte oss lite här och var i lokalen, alla med sitt funderande. Det fanns inte en möjlighet att ge sig hemåt, eller ens en meter utomhus. Sen, när det avtog, så gick jag. Lite matt och handviftande till alla andra matta och handviftande. Lite dåligt samvete över att jag inte hjälpte till med att städa i förödelsen, samtidigt som jag inte kunde stanna. Då och nu är jag glad över att jag har sista veckan i höst, så att det där inte blev vårt hejdå.

Väl hemma fick jag examensrosor av Hasse och det fanns Prosecco, men jag somnade som en stock på sängen. Sen gick vi ut, mötte vänner och åt en lång middag. Jag är så trött, en liten aning sliten, men starkare än någonsin.